FÖR FRAMTIDEN
Vi har inte gjort detta enbart för att inventera och kartlägga – det har också handlat om att visa
unga vad som finns och uppleva kulturplatserna tillsammans. Vi hoppas och tror att detta har gett
dem mer självförtroende, både i att våga besöka fler platser och att känna att de kan ta kontakt med
kulturinstitutioner om de har idéer eller önskemål om förändring.
Deras analyser och drömplatser har tydligt visat att det första intrycket av en plats är avgörande,särskilt om man ska utforska den på egen hand. Vad säger platsens entré? Ger den en förståelse för vad som väntar innan man kliver in? Om en plats ligger lite undangömd eller har bristande kommunikation kan det enda sättet att hitta dit vara att någon tar med en? Det behöver inte vara något negativt, men då krävs det att fler introducerar dessa platser – genom skolor, kulturprojekt och andra initiativ. Vi kan inte förvänta oss att unga ska ta egna initiativ till att besöka eller förändra platser om de inte ens vet att de existerar, eller om de inte känner sig välkomna. Något som framträdde tydligt var också att de unga vill göra något aktivt – leka, testa, skapa och uppleva med händerna. De vill inte bara vara passiva åskådare.
Kanske är detta en effekt av att mycket redan går att uppleva digitalt. Det som lockar är det som inte kan ersättas av en skärm. Ett exempel som stack ut var Wanås, där kombinationen av natur och konst erbjöd en upplevelse som för många var helt ny. Dessutom speglade deras drömplatser ofta deras unika intressen, vilket inte är förvånande. När vi ser något som vi känner igen eller som vi redan är intresserade av, väcks vår nyfikenhet än mer. Därför måste vi se våra kulturplatser som föränderliga. Våra museer, konserthallar och mötesplatser behöver kunna anpassas efter olika intressen, även om de också kan introducera nya perspektiv.
Vi behöver fler ”inkörsportar” – broar som kan leda oss från det bekanta till det nya och oväntade. För att detta ska ske måste vi lyssna på unga, prata med dem, uppleva kultur tillsammans och se genom deras ögon. Vi behöver ta deras idéer på allvar och konkretisera dem, istället för att gissa vad som skulle kunna fungera. Intressen förändras, och det måste vi som arbetar med kultur och offentlig konst anpassa oss efter.
Om vi vill att fler ska få en djupare förståelse och kärlek till kultur, måste vi möta den på nya sätt och med nya inriktningar. Detta arbete är bara början. Den här boken är inte en slutgiltig karta över allt som finns att analysera, utforska och testa. Men den representerar 20 unga i Malmö år 2024, deras besök, deras drömplatser och deras analyser. Det är betydelsefullt, och det visar varför vimåste fortsätta med den här typen av arbete. Vi får inte tro att vi är färdiga efter ett projekt – detta måste vara ett pågående arbete, en del av vårt DNA när vi arbetar med offentlig konst och kultur.
Vi behöver varandra.
